Hjärnan den får slita

Den här tavlan har pockat på sedan innan jul.

Jag har duckat och undvikit, pipit och gnällt för mig själv att den är alltför svår, allt för jobbig. Jag orkar inte med alla linjer, kanter och hörn.
Jag tror aldrig det tagit mig så lång tid någonsin, att göra klart ett motiv.
Men det är bara så, att den vill fram – icke förhandlingsbart. Punktum.

Så jag mäter och linjerar, och nog tusan blir det fel överallt men skit samma. Det är något viktigt med själva det att träda fram, komma ut ur, ta ett steg, låta sig bara komma emot något med full närvaro.

Det är lite läskigt och fint samtidigt.